Karamazovsna på turné...

[Per Pirat]

Vart är min pläd, fryser ju knäna av mig!

[speedfreek]

Inte omöjligt att där ska stå något, men jag har ju tänkt göra mig av med figuren, så kan ju ta ett request då, ifall någon är intresserad.
Annars ska han ju bara ligga i en låda i ungefär ett år...

[MITTZ]

Haha! Hur kul som helst!

[speedfreek]

Karamazovsna var lite chockade efter att ha vunnit över de illojala imperialisterna.
Självklart att det skulle slutat med att de skulle bekänt sina synder eller bli sönderbombade från rymden,
men med de ovanligt röriga styrkor de hade till sitt förfogande trodde de verkligen inte att de skulle kunna vinna i ärlig skärmystling.
Lite småsura på varandra åkte de vidare i vars ett rymdskepp på jakt efter fler brottslingar och kättare i Imperiet.

De hittade Johan och Johan, två förrädare från de snapphanska skogarna.
När vi presenterade Johan, för Johan och Johan, och han dessutom berättade att han bror hette Pär Johan, och vi presenterade Karamazov och Karamazov, assassin och assassin, arco-flagellanter och arco-flagellanter samt zealots som ser ut som flagellanter, så var det upplagt för en del förvirring.
Häxjägar-Karamazov skröt om sitt feta rymdskepp och retade Gråknekts-Karamazov för att han inte ens sotat ur torpedrören på sitt rymdskepp, så den stora planen med denna batalj var att prova "La Bomba" och se vad den gick för.
Vad som sedan hände är lite oklart, men med bägge Karamazovsna och större delen av deras arméer i en taktisk "refused flank" så blev det vi som fick sätta in både första, andra och tredje stöten.
Och sen fick även bägge Karamazovsna visa vad de gick för i närstrid och mot "rätt" motstånd också.
Häxjägar-Karamazov har en bättre domstolstron med osårbarhet, vilket Gråknekts-Karamazov saknar. Han har även en mycket bättre lagbok, ur vilken han kan läsa upp gamla föråldrade lagar, som agiterar alla hans trogna åhörarskaror i närheten.
Istället har Gråknekts-Karamazov läskiga granater, som försvagar de som emotsätter sig hans dom.
Häxjägar-Karamazov var den som presterade mest och bäst med små svaga förrädar-imperialister krälande kring sina ben och tack vare sitt överlägsna kommunikationssystem kunde han även kommendera sitt rymdskepp att bomba sönder de i förväg överrenskomna koordinater, där han räknat ut att det skulle finnas både terminatorer och tunga vapen att skjuta på.
Gråknekts-Karamazov har en så föråldrad typ av kommunikationsmedel att han måste stå helt still för att kunna få kontakt med sitt rymdskepp. I gengäld så lyssnar de på honom, så han kan faktiskt få dem att ändra bomb-koordinaterna ibland...
Tack vare att Karamazovsna hade kejsaren på sin sida så var det lite som att cykla i medvind från början till slut.
Och precis när det var på väg att ta slut, så visade även Gråknekts-Karamazov var skåpet skulle stå.
En av hans lojala terminators tvingades att aktivera sin målsökningssignal och Karamazov fick äntligen kontakt med sitt rymdskepp.
Tre högexplosiva rymdtorpeder senare hade 15 förrädarsoldater betalat dyrt för sina synder och terminatorn kunde gå därifrån med enbart lite svedd rustning.
Kättarnas styrkor var jämnade vid marken och det var dags att resa vidare genom rymden.
Callidussan återvände från sitt lyckade uppdrag att som förklädd raketmekaniker se till att deras Manticore inte skulle få skjuta mer än en initial salva och Vindicaren samlade på sig de skalper i form av laserkanonssikten och kraftvantedelar som han hade skjutit hål i.
Nästan alla hade gjort exakt vad de skulle och ännu en planet var rensad från kättersk ohyra.
Det var bara gråknektsflagellanterna som fortfarande inte gjort mer än att gissla sig själva till underkastelse.

[MITTZ]

Ni verkar ha haft skitskoj! Jag måste vara med nästa år! Men frågan e ju vem man ska spela med (läs: som skulle våga spela med mig!?)

[MITTZ]

mer mer mer!!

[speedfreek]

Efter två raka massakersna letade Karamazovsna efter fler kättare att omvända.
De fick lite mer än de bett om eftersom de hittade The Colony, som var över hundra kätterska orker och tyranider med Hylander och Egge vid spakarna.
Karamazovsna blev utmanövrerade och omringade och kolonin avancerade mot dem från bakom en mycket praktisk ruin efter en eldarmojäng. Redan från allra första början var alltså Karamazovsna inträngda i ett hörn...
Gråknekts-Karamazov hade efter succébombningen av den förra planeten fått bestämma upplagget, så självklart stod han längst ner i hörnet med lager på lager med flagellanter, zealots och terminators.
Häxjägar-Karamazov fick snällt ställa sig längst fram i kön, för att möta de etthundra dreglande kättarmonstren först.
Då det avslutningsvis skulle vara taktiskt viktigt att kontrollera slagfältet, så avvaktade stormtrupperna med en liten livvakt av arco-flagellanter.
Vindicaren hade för flera veckor sedan letat upp en liten ruin där han sen krupit in under en stock för att vänta på denna dag.
Callidussan var dagen till ära utklädd till en sexbent räka.
...
Tjuvstart!
Vindicaren reser sig och skjuter ett välriktat skott på en liten lastbil med robot-orker.
Varför han hade legat där i flera veckor, bara för att skjuta bort bössan på lastbilen är det ingen som vet...
Exorcist och Häxjägar-Karamazov prioriterar de helikopterorker som plötsligt kommer vinande och dödar tillsammans en av tre.
Alla terminatorerna och Gråknekts-Karamazov ger sig på horden av kättare och dödar kanske tre-fyra stycken. Högst.
Zealots har fått gränsvaktsuppdrag och börjar sprida ut sig längs kortsidan av världen.
Kanske inte riktigt världens bästa tjuvstart...
Kättarna väller framåt i en oformlig klump, men försiktigt utsprida i skräck för det rymdskepp som dykt upp i låg geostationär omloppsbana ovanför deras huvuden.
Den lilla lastbilen susar fram längs flanken och parkerar hotfullt nära ruinen där Vindicaren sitter och putsar och rengör sitt gevär och sin pistol, i väntan på att det skall bli hans tur att skjuta igen. En sann gentleman!
Helikopterorkerna som hade satt igång en taktisk reträtt vänder runt och skjuter honom i huvudet eller ibland i magen.
Han överlever med nöd och näppe.
Det största och ondaste av alla insektsmonstren skjuter på terminatorerna med sin giftiga kanon. De hade inte en tanke på att monstret hade en sån, så de står snällt packade som sardiner i en burk.
Bakom väggen samlas monster som skjuter iväg målsökande intelligenta insektsrobotar, men i förvirringen är det oklart om de faktiskt åstadkommer något.

Vindicaren inser att det faktiskt var hans jobb att skjuta ut lastbilen, så han kastar sig ut ur ruinen, kullerbyttar ner för slänten och skjuter den lilla lastbilen rakt igenom fronten.
Kulan går igenom så lätt att den faktiskt hade gått igenom två lastbilar på rad till.
Callidussan tar av sig sin osmakliga räk-kostym och står plötsligt mitt i horden av monster. Hon har siktet inställt på skyttemonstren och även om de alldeles uppenbart att hon är chanslös mot dem, så hoppas hon fördröja dem så de inte dödar hennes älskade Karamazov.
Hon dödar ett av monstren genom att först steka hans hjärna med sin energipistol och sen sticka en giftig hårnål in under en pansarplåt, just där hon tror att hans öga borde suttit om han haft något.
De mindre än väntat taktiska stormtrupperna dyker upp, långt innan avtalad tid, och blir kommenderade att ställa sig i skamvrån, så långt ifrån alla sina allierade som det ens var möjligt.
Häxjägar-Karamazov och hans Exorcist hade tänkt skjuta ett par salvor i de robot-orker som trillade ur den lilla lastbilen som precis klövs mitt itu av ett skott ur en pistol. En sån pistol skulle han gärna haft. Multi-meltan är så klumpig, och dessutom svår att matcha med hans gyllene tron. Men nu har ju lastbilen gömt sig bakom ruinen, så varken han eller Exorcisten ser en endaste liten robot, så de skjuter ner ett par helikopterorker istället.
Gråknekts-Karamazov och hans samlade styrkor skjuter allt de har på de alldeles för snabbt analkande tyraniderna och passar på att backa lite också.
Det dör säkerligen tjogvis med kättare, men det märks egentligen inte alls, även om det kanske är lite tunnare med kroppar där bakom väggen.
Zealots är fortfarande kommenderade att vakta värlens gräns, trots att det står arga robotorker och frustar, strax utanför räckhåll för deras anfall.
I vanlig ordning gör arco-flagellanterna precis ingenting alls.
Insektsmonstermamman skjuter än en gång på tätt samlade terminatorer.
Om de inte slutar dansa ringdans snart får de väl skylla sig själv som går och dör.
De blinda tjocka insektsmonstren lyckas inte få fatt på Callidussan, som kastar sig ur deras grepp.
Rakt i famnen på väntande småräkor, som argt visar upp den räkkostym de redan rivit i bitar.
I vanlig ordning så är det mest en rusande hord som är taktiken som verkar gälla för övriga kättare, så dread och terminators förbereder sig på att möta dem.

Nu framgår det plötsligt varför Vindicaren hade så bråttom att han kullerbyttade ner för slänten, rakt i famnen på väntande robot-orker. Miltals upp i luften ovanför honom dyker ett andra rymdskepp upp och laddar lasern...
Längst bort i skamvrån marcherar stormtrupperna på raka led och de får sällskap av arco-flagellanter för att det inte ska bli alldeles för propert.
Dread och terminators har ett något desperat anfall mot trettio orker på gång. Hellre vi som anfaller och då med hedern i behåll är nog tanken bakom detta.
Borta vid horisonten är det ännu fler grönskinn på ingång, så nu gäller det att det börjar hända något.
Så Zealots fortsätter agera gränsvakter mot Stealers och gör inget särskilt mer än att ha en stirr-match med robot-orkerna bakom ruinen, fortfarande strax utanför räckhåll.
Men då kommer det, som från ingenstans, en liten lastbil till, full med robot-orker, som kastar sig över de intet ont anande zealots. De borde bli rädda, men är så fanatiska att de faktiskt bara blir ännu ilsknare istället...
Bakom den stora väggen verkar grönskinnen och insekterna ha något lurt på gång, för de verkar inte vilja kasta sig fram, eller bak, eller någonstans egentligen.
Som alla andra så väntar de nog på hur det ska gå för dread och terminators mot trettio trettio orker.
Och det går ju inte riktigt som planerat...
Efter ett tag har alla terminatorer dött och det är bara en skadad dread kvar som skall förväntas hålla stånd mot en massa grönskinn varav en har en klo.
Gråknekts-Karamazov bestämmer sig för att det får kosta vad det kosta vill, men de kätterska grönskinnen ska bort!
Så han dirigerar rymdskeppet att bomba ut både dread och det som är kvar av orkerna.
Det var ungefär vad han hade tänkt sig från början, förutom att han hade tänkt att ett par terminators skulle överleva och säkra flanken.
Ungefär nu så händer ungefär allt på precis samma gång.
Det störtar in stealers nere hos Karamazov i hörnet och fler robotorker kastar sig över zealots.
Insekterna anfaller även terminatorerna som äntligen förstått att de inte ska stå i kompisformation.
Orkerna skriker galna stridsrop, men hinner ändå inte med de små snabba räkmonstren.
Stealers dödar med lätthet de tappra soldater och flagellanter som vaktar sin Karamazov och zealots dör ut, men tar med sig alla robotorkerna utom två.
Terminatorerna håller, så Gråknekts-Karamazov förbereder sig för att offra lite fler av sina soldater, för utplåningen av kättare.
Eftersom räkmonstren är decimerade av bombningar, så vågar sig de snabba arco-flagellanterna på ett anfall.
De snubblar till och kommer av sig, så de förlorar stort. En lyckas dock överleva sammandrabbningen och insekterna omringar honom för att göra sig av med honom. När han slutligen dör så har stormtrupperna ställt upp på raka led och avfyrar en salva.
Några enstaka insekter är kvar, men trotts att de är långt ifrån monstermamman, så har de vittrat blod och vägrar att fly.
Häxjägar-Karamazov går till sin följeslagares undsättning och anfaller stealers och lyckas trampa ner tillräckligt många för att driva bort dem.
Allt är på väg att avgöras och det är långt ute på kanten som det ska avgöras.
Inne vid basen har imperiet kontroll över situationen, men har tagit så mycket förluster att det egentligen inte finns någon som kan gå vinnande ur situationen.
Monstermamman står och väser på mittplan och överallt ligger det drivor av döda orker och insekter.

Så avgörandet står mellan de fem tappra soldater som hade förpassats till skamvrån, och de några enstaka insektsmonster, som kastar sig över dem.
Och efter en alltför lång och utdragen kamp, så står faktiskt ingen som segrare.
Massiv slakt och bombning från rymden till trots, så kan varken Häxjägar-Karamazov eller Gråknekts-Karamazov känna att de egentligen vann, eller var bättre än den andre, så de reser vidare genom rymden i sina skepp, i jakt på ett avgörande om vem som egenligen förtjänar att vara den riktige Karamazov.

[DHettNeck]

[eldrak]

Ååh! Arlaharen

[MITTZ]

Du har alldeles för mkt tid över....men bra blir det!